Ismete med blandad framgång

Snart hugger det. Rörde det på sig?

 

Nåja, alla är inte så stora...
Vinterns sista skälvande isar bar och ismetegurun Hans Nordin hade en lucka. Jag fick med mig vapendragaren Roger ut. Det började så bra. Kanske för bra. Det skulle visa sig vara en av de dagarna man minns med fasa blandat med glädje. Ty gäddorna visade sig vara mer än svårtrugade. Den första djupbranten och viken gav inte ifrån sig en enda fällning. Mörtarna simmade omkring med vidhäftande trekroksskrammel utan att någon rovfirre verkade bry sig det minsta om deras närvaro. Vi, eller rättare sagt vår nestor, insåg att vi gjorde bäst i att dra vidare.
Grillkol!
Roger får instruktioner att ta det lugnt.
I ett smalt sund bredde sig ett vassbälte ut längs ena sidan. Den andra strandkanten sluttade brant neråt. Eftersom de djupaste bottnarna uppvisat syredöd tyckte ismetegurun att slänten utanför vassen var det rätta stället. Vi slängde i ett tiotal don på hans kommando. Givetvis fick han rätt. Lunchkorvarna brändes eftersom vi i rask takt fick två fällningar på angelvipporna.
Jag halade raskt upp en liten gädda och den förargliga nollan var spräckt. Därefter var det Rogers tur att drilla fisk på ett av de korta spöna. Utdelningen hittills, efter mer än fyra timmar på isen, var knaper. Herr Nordin valde att kalla den "en av de där dagarna" och vi förstod vad han menade. Speciellt undertecknad som har en osviklig förmåga att pricka fel dagar - vilket fiske det än rör sig om.
En glupsk filur.
Bara de små kom upp.
Rogers fisk visade sig, liksom sin baneman, vara en skäggig filur. Laken hade väl misstagit sig på klockan (inte konstigt med tanke på den gråkulna himlen). Bonusfångsten svalde vår stackars mört med fjäll och fenor, men fick strax simma vidare. Vi flyttade ännu en gång. Den här gången skulle vi satsa allt på ett "säkert" ställe. Vinden hade friskat i ordentligt så vi hade vissa problem med att hålla oss kvar på blankisen och bevaka alla vajande don. Men efter en ganska lång väntan högg det med besked.
Sällan har jag haft en sådan mängd adrenalin i kroppen som de tio minuter jag kämpade mot en urstark best med linan löpande mellan fingrarna. Minst femton gånger var den nästan uppe vid isen. Men varje gång försvann den ursinnigt ner mot botten på typiskt storgäddmanér. Vi var övertygade om att jag hade full kontroll. Hybris eller ej, plötsligt tog kampen slut och avgrundsvrål, besvärjelser och svavelos skrämde allt levande på flyketn (förutom de två härdade fiskekumpanerna i mitt sällskap).

EPILOG

Den i särklass största gäddan jag känt på hade slitit av linan ovanför tafsen och lämnat mig övergiven med en tom linstump i handen. Föga tröstades jag av de kommande smågäddorna som fick syna isen. Eller av de försiktiga abborr- och göshugg vi narrades av. Men fler fasor lurade i vattnet...

EPILOG - del 2

Strax därefter, framemot 16-tiden missade vi en fällning. När vi väl rusade fram visade det sig att en firre av grövre kaliber först slitit åt sig mört, krokar och lina för att raskt simma vidare och sarga ännu en mört femton meter bort. De båda tacklens linor var hoptvinnade, men av rovjägaren syntes intet. Gissa om jag längtade ut till skärgårdsviken igen. Håll utkik efter nästa rapport.

 

Tillbaka till fiskesidan
Nja, jag vill bara skicka e-post