Ismete med blandad framgång
|
|
|
Vinterns sista skälvande isar
bar och ismetegurun Hans
Nordin hade en lucka. Jag fick med mig vapendragaren Roger
ut. Det började så bra. Kanske för bra. Det skulle
visa sig vara en av de dagarna man minns med fasa blandat med
glädje. Ty gäddorna visade sig vara mer än svårtrugade.
|
Den första djupbranten och viken
gav inte ifrån sig en enda fällning. Mörtarna
simmade omkring med vidhäftande trekroksskrammel utan att
någon rovfirre verkade bry sig det minsta om deras närvaro.
Vi, eller rättare sagt vår nestor, insåg att
vi gjorde bäst i att dra vidare. |
|
|
I ett smalt sund bredde sig ett vassbälte
ut längs ena sidan. Den andra strandkanten sluttade brant
neråt. Eftersom de djupaste bottnarna uppvisat syredöd
tyckte ismetegurun att slänten utanför vassen var
det rätta stället. Vi slängde i ett tiotal don
på hans kommando. Givetvis fick han rätt. Lunchkorvarna
brändes eftersom vi i rask takt fick två fällningar
på angelvipporna.
|
Jag halade raskt upp en liten gädda och
den förargliga nollan var spräckt. Därefter var
det Rogers tur att drilla fisk på ett av de korta spöna.
Utdelningen hittills, efter mer än fyra timmar på
isen, var knaper. Herr Nordin valde att kalla den "en av
de där dagarna" och vi förstod vad han menade.
Speciellt undertecknad som har en osviklig förmåga
att pricka fel dagar - vilket fiske det än rör sig
om.
|
|
|
Rogers fisk visade sig, liksom sin baneman,
vara en skäggig filur. Laken hade väl misstagit sig
på klockan (inte konstigt med tanke på den gråkulna
himlen). Bonusfångsten svalde vår stackars mört
med fjäll och fenor, men fick strax simma vidare. Vi flyttade
ännu en gång. Den här gången skulle vi
satsa allt på ett "säkert" ställe.
Vinden hade friskat i ordentligt så vi hade vissa problem
med att hålla oss kvar på blankisen och bevaka alla
vajande don. Men efter en ganska lång väntan högg
det med besked.
|
Sällan har jag haft en sådan mängd
adrenalin i kroppen som de tio minuter jag kämpade mot
en urstark best med linan löpande mellan fingrarna. Minst
femton gånger var den nästan uppe vid isen. Men varje
gång försvann den ursinnigt ner mot botten på
typiskt storgäddmanér. Vi var övertygade om
att jag hade full kontroll. Hybris eller ej, plötsligt
tog kampen slut och avgrundsvrål, besvärjelser och
svavelos skrämde allt levande på flyketn (förutom
de två härdade fiskekumpanerna i mitt sällskap).
|
EPILOG
Den i särklass största gäddan jag känt
på hade slitit av linan ovanför tafsen och lämnat
mig övergiven med en tom linstump i handen. Föga tröstades
jag av de kommande smågäddorna som fick syna isen.
Eller av de försiktiga abborr- och göshugg vi narrades
av. Men fler fasor lurade i vattnet...
|
EPILOG - del 2
Strax därefter, framemot 16-tiden missade vi en fällning.
När vi väl rusade fram visade det sig att en firre
av grövre kaliber först slitit åt sig mört,
krokar och lina för att raskt simma vidare och sarga ännu
en mört femton meter bort. De båda tacklens linor
var hoptvinnade, men av rovjägaren syntes intet. Gissa
om jag längtade ut till skärgårdsviken igen.
Håll utkik efter nästa rapport.
|
Tillbaka till fiskesidan
Nja, jag vill
bara skicka e-post
|
Foton och text: Nicka Hellenberg.
Vill du låna texten eller bilderna förutsätter
jag att du ber om lov. :)
|